Solitär.

Det är ju skönt när man vet hur man själv fungerar men inte alltid så skönt att fungera just så.

För att sitta ensam i en lägenhet i flera dagar gör inget bra med en alls. Det dödar kreativitet och det dödar kärleken och det får känslor som avundsjuka och svartsjuka och ilska att frodas. Jag vet inte riktigt varför. Kan tänka att det är allt undermedvetet grubblande som sätter fart på det. Jag vet inte. Och det verkar inte vara sådär jättevanligt enligt folk jag frågar. Själv tror jag dock (givetvis) att det beror på dålig självkännedom. Jag känner mig själv ganska bra. Jag vet hur jag funkar och jag vet hur jag mår, något som inte är så vanligt som man kan tro.

Och utvägen är ju utomhus. Imorgon! Imorgon ska jag! Jag ska träffa människor och vara full och se på andra människor som slåss i en liten bur, hoppas jag. Men jag vet inte med vem. Min isolering har lixom gjort att jag har glömt bort att jag känner någon nästan.

Tur att jag har mr Moody. Han är min vän.