Amandas kön i kön.

Till Amanda.

Ja, det var helvete vad mycket vi hade att säga till varandra som vanligt. Tiden räcker lixom inte till. Har den någonsin gjort det? Jag har inte ett enda minne av att vi vid något tillfälle (och det är ju trots allt en del tillfällen) haft brist på något att säga. Vi har känt varandra ganska länge nu. 5 år? 3? Något sådant, och jag har givetvis massor med minnen av dig. Av någon anledning så är ett av de första jag kommer på när jag ligger i Kungälv i min soffa helt förstörd av trasigt hjärta och förvirrade tankar och du lyssnar tålmodigt. Egentligen inte mer än så. Och lyssnat har du gjort en del. Och pratat. Det är bra. Minns du ens hur vi träffades? Det gör jag för det är faktiskt bara tack vare mig vi känner varandra. Heja mig!

Men skit i det nu. Nu skall jag berätta om idag. Jag hade lovat mig själv att försöka hålla munnen ganska stängd idag och låta dig prata och jag tycker jag lyckades ganska bra (väl?) förutom när vi pratade politik. Då kan jag inte vara tyst riktigt vilket du märker men jag hoppas du tycker det är intressant för det är faktiskt egentligen lika viktigt för dig (och alla som i bor i Sverige) som det är för mig.

Promenaden hem var magiskt fin med miljarder iskristaller runt hela mig och framförallt glittrandes på Arns kolsvarta rygg.

Jag berättade för honom att det kanske finns hopp för mänskligheten ändå med tanke på det sista du berättade. Han höll eventuellt med/sket i det fullständigt/luktade på lite gul snö. Man vet ju aldrig med djur...